jmk

åsa (min låtsasmamma)


Mia (min låtsas moster)


Mias kille Niklas


Lilla Wilma (låtsats kusin) och min låtsats mormor Gun

nu kommer jag vara väldigt öppen och skriva saker som många kanske inte vet om eller själva inte skulle skriva om. men jag behöver skriva av mig...

den senaste månaden har jag kommit fram till en massa saker. saker som rör mitt liv, och funderingar som jag haft förut men aldrig lagt så mycket energi på för att det varit ganska jobbigt och det har varit saker som man skjutit upp att ta tag i. men nu är det annorlunda. jag har verkligen fattat en massa saker och det känns som att jag nu verkligen kan ta tag i det, jag har energin och ifrågasätter saker mer. känns som att jag håller på att ta mer plats, från att gå från en "åskådare" i sitt liv, till att faktiskt bli "skådespelaren".. detta har jag mycket att tacka min bästa vän för. som jag kanske nämt förut, och som många kanske vet så är vi väldigt lika. vi har samma drömmar i livet och strävar efter samma saker. vi har väldigt mycket likheter i våra bakgrunder och familjesituationer, och är båda intresserade av personlig utveckling. 

jag har accepterat att min mamma har alkoholproblem och inte alltid funnits där för mig. att jag vuxit upp med en oro inom mig för att något ska hända henne, en oro för att hon inte ska dyka upp när hon säger att hon ska dyka upp. har haft en ständig oro att den dagen vi träffas kan vara den sista, eller vara den sista på ett par månader.. att behöva fundera på min släkt på mammas sida. vilka är de personerna? det är som ett stort mysterium för mig. känns ibland som jag går runt och lever mitt liv och ser det som normalt. jag identifierar mig som en tjej som har familj runt omkring sig, umgås med sina vänner och träffar killar, går ut på krogen och har vanliga problem som alla andra. detta stämmer men det är så mycket annat i mitt liv som jag på ett undermedvetet sätt inte velat kännas vid och som jag nästan glömt bort eller dolt. det känns som att jag inte ser mitt liv för det som det verkligen är. har på något sätt glömt bort hur mitt liv faktiskt ser ut.

jag bor med pappa, en underbar pappa på många sätt. En relation som är bra men kanske bara på ytan. men på något sätt är jag arg för att han aldrig riktigt funnits där för mig. under min uppväxt har han aldrig riktigt varit där för mig och vart så som en förälder borde vara. det viktiga för honom har vart jobbet och att själv hitta någon att älska och att bli älskad. detta har resulterat i att vi flyttat runt och jag har fått en massa nya mammor och syskon här och där. men pappa det är JAG som fått byta skola varje gång och behöva bryta upp med vänner, det är JAG som fått vända mig till mina låtsats mammor för problem eller helt enkelt förlita mig på mig själv. hur många gånger har du satt dig ner och frågat hur jag egentligen mår utan att prata om hur du mår? hur många gånger har du inte tagit din frus parti före mig? hur många gånger har jag inte försökt att prata med dig och försöka öppna mig och du inte förstår mig och ska alltid försöka bestämma hur jag ska leva? ja pappa, jag är envis som du alltid säger att jag är. men jag vägrar att leva så som andra vill att jag ska leva!
och mamma, det är många gånger sen jag var liten som du svikit mig. jag vet att du vill innerst inne finnas där för dina barn men att alkoholen tar över när saker och ting i ditt liv inte fungerar. minns de gångerna jag vart hemma hos dig och fått plocka bort ölflaskor och försökt "få liv" i dig igen. hur många mardrömmar jag drömt om dig, tex. den som jag minns så starkt; att du ropade på mig och jag såg att du sjönk ner i kvicksand och jag försökte springa till dig men kom ingenstans.. minns när du kastade en porslinsdocka i golvet och jag blev ledsen och sprang iväg och gömde mig. den gången det gick för långt, en socialsekreterare kom över och försökte prata med dig och pappa fick komma och hämta mig. de sista orden du sa till mig då innan jag åkte iväg med pappa gråtandes var förlåt jaana..

jag är jätte glad för mitt liv idag, att jag har det så bra ställt som jag har det men det förflutna påverkar mig mer än vad jag trott. det är först nu jag verkligen börjar ta itu med det. är så tacksam för alla andra i mitt liv som funnits där för mig under min uppväxt, alla människor som jag har nära än idag som jag älskar och som älskar mig för den jag är. jag är fullt övertygad om att oavsett förutsättningar och bakgrund så kan man bara om man vill och kämpar, klara sig igenom allt! människan är fullt kapabel till allt och det börjar med tankeverksamheten! jag tänker aldrig mer sopa känslor under mattan utan tänker vara ärlig mot mig själv och mot andra, och jag börjar idag!