jmk

igår kväll kom min pappas föredetta arbetskamrat och hans familj över på middag. det var första gången jag träffade hans familj men har dock träffat pappas kompis tidigare, och jag gillar dem starkt! mina föräldrar har gjort ganska mycket ihop med dem de senaste somrarna och ett par middagar och 50-års kalas men jag har inte som sagt träffat dem förns nu pga. jobb och annat som kommit i vägen. men grymt bra människor, så där lätta och sociala men samtidigt märks de att dem är jordnära och är intresserade av andra. vart riktigt god mat och jag satt och snackade mycket med johan, som då är den äldsta kille i familjen.

när de hade gått, in mot midnatt kollade jag på film med päronen för att sen säga godnatt och hejdå. det känns som att ju äldre man blir desto mer familjekär blir man. innan tonåren var jag mycket för att göra saker med familjen, men sen blev det klart mindre och mindre ju äldre man blev. i tretton års åldern var det riktigt mycket problem. jag bråkade HELA tiden med pappa och min låtsatsmamma. det gick verkligen inte ihop på något sätt. alltid var det något och jag var så trött på att bo hemma. men ju äldre jag sen blev därifrån har det blivit bättre och bättre. respekt utvecklades och en förståelse. vi hamnade mer på samma nivå, dessutom hjälpte det att kommunicera. minns när vi hade ett bråk då jag bara stack hemifrån, aldrig svarade i telefonen, smällde i dörrarna. bråk på min tretton årsdag och det slutade med att jag satt och åt min tårta själv. ju äldre man blir desto mer mognar man och det är skönt för jag har aldrig haft en sådan bra och stadig relation till varken pappa eller min låtsatsamma som jag har nu. jag tycker det är viktigt att ta vara på tiden man har med sina föräldrar. en dag har du inte dem i ditt liv längre.

värt att tänka på tycker jag..