jmk

tänkte prata lite grann om begravningen jag var på igår. det va som sagt min första begravning jag var på, och jag var rätt så nervös eftersom det är rätt så svårt att veta hur man ska förhålla sig till att möta en massa människor man känner eller är bekant med och säga farväl till någon som varit i livet. tanken på att den person som ligger därframme i kistan, någon man riktigt hållt av eller haft en relation till faktiskt inte är i livet längre är så svår att få in. att en människa som vart full av liv, en personlighet som satt spår i vardagen eller som speglar minnen helt enkelt inte är här på jorden längre, levande med oss andra levande. det är en sån fascination, misstolka mig inte men jag menar att det är ibland svårt att förstå sig på livet och vad som händer med kroppen och själen efter döden. vart tar egentligen själen vägen och allt levande?

det var min låtsatsmammas moster som har gått bort och det kändes faktiskt. inte minst för att hon vart med på middagar och på somrarna på landet. men också så är det jobbigt att se andra man känner brista ut i gråt. det är en sån surrealistisk miljö på något sätt.
Det var en riktigt fin begravning. den ägde rum i Uppsala gamla kyrka. det var massor av blomarrangemang vid kistan med ett stort vitt sidenband intill där det stod våra namn. Det fina var när prästen talade om henne men också om att vi ska påminnas om kärleken mellan varandra här i livet, påminnelsen om våra egna liv, att vi inte ska ta livet förgivet. tänkte på hur kort livet verkligen är och på mina egna tankar om döden. jag känner att jag för varje dag som går blir mer och mer medveten om att ta hand om det liv och den tid man har på jorden. det viktiga är faktiskt inte i-landsproblemen vi ofta yttrar oss om, eller om vi har en massa pengar på kontot. detta är något ofrånkomligt i världen. pengar har en stor roll i hur vi lever och våra förutsättningar i livet precis som saker kan hända under dagen som skapar problem, irritation, eller bråk med andra. men man får aldrig tappa fokus på det som faktiskt alltid är det viktigaste, i grund och botten: kärleken och allt som där hör till. det är jätte viktigt att ta vara på de människorna man har i livet och om de man kanske kommer att träffa. för vad är ett liv utan kärlek? det borde alla människor fundera på... jag blir dessutom mer och mer nyfiken på livet och vad det har att erbjuda bara man visar vad man vill och sätter på liv. det finns så mycket som kan hända här i världen och så många chanser man kan ta för att hamna på en väg som i sig har flera vägar att gå ifrån. jag blir där med mer och mer säker på vad jag vill göra här i livet, mer säker på vad som faktiskt gör mig lycklig. med fundering och utforskande kommer insikt...

efter den fina begravningen så tog vi oss till en lokal som låg i närheten för lite fika och så satt vi och umgicks och pratade med alla. när jag och åsa kom hem tog vi en lång promenad på en och en halv timme då vi pratade om allt möjligt. kvällen slutade i soffan kollandes på film, bara vi tre. pappa, åsa och jag! mysigt!